Har gått och funderat på det ett tag nu. Kanske är lika bra. Jag vet att man inte ska se det från den åliga sidan hela tiden.. Men jag orkar inte gå och hoppas längre på att jag snart ska hitta en medryttarhäst och att allt ska bli bra. Blabblabla.. Listan på saker som jag hoppas kan bli miltals lång. En utav dom sakerna som jag verkligen inte tror kommer ske är att jag kommer hitta en medryttarhäst.

Hästlivet kanske helt enkelt inte är menat för mig. Inte vet jag, med ödet verkar ju säga en hel del om att jag inte kommer börja rida igen. Jag har hoppats för länge på att hitta en ny häst, och jag tror det är dags för mig att inse att jag inte kommer hitta någon, sorligt nog. Det känns bara som att tanken jag har inombords stämmer, även fast jag verkligen inte vill inse det. För jag vill fortsätta rida, jag vill utvecklas, jag vill komma ut på tävlingar, jag vill ha roligt, jag vill kämpa. Jag vill ha något att leva för! 

Det är mycket som stoppar mig från att rida, min familj har inte tillräckligt med pengar. Och ridning är trots allt en utav dom dyraste sporterna man kan hålla på med. Jag är ibland för stressad, även fast jag vet att ridningen brukar lätta på den delen. För ridning är avslappnande, jag mår bra utav att rida. Jag blir lugn. Jag tar ansvar och genom åren jag har ridit har jag utvecklats enormt. Man lär sig mycket, även om man själv inte tänker på det. Man utvecklas mer och snabbare än andra, genom att du själv måste ta ansvar och utveckla, hjälpa andra individer. Men lär sig, massvis! Både inom ridning och utöver det.

Det är sorligt att behöva säga det men jag tror jag kommer lägga av. Jag kommer sakna det otroligt mycket, det vet jag. Men jag vet även att då, när jag har det som svårast kan jag blicka tillbaka till många underbara minnen tillsammans med hästar & ridning. I dom mörkaste stunderna framöver kan jag vara stark, tänka på allt som ridningen gjort för mig.

Som ett avslut på min lilla "ridkarriär" ska jag på ett ridläger i sommmar. Det bästa man kan hitta i hela sverige, defenitivt! När jag sedan hoppar av för sista gången, kommer jag storlipa. Jag kommer vara så sjukt ledsen. Men ändå vet jag att det är det rätta. Dock vet jag att jag skulle behöva tänka igenom detta mer än vad jag har gjort hitils. Men min magkänsla säger att det här är rätt. Vare sig jag vill eller inte.

Aa, såhär får det nog bli. Jag slutar rida. 

//Emelie